Erik Olsson
(1825 - 1904)
Stina Olsdotter
(1821 - 1898)
Olof Nilsson
(1843 - 1882)
Märta Persdotter
(1839 - 1930)
Ola Eriksson
(1852 - 1942)
Christina Olsdotter
(1865 - 1959)

Gårdens folk och historia

Människorna på Nytomta

Än idag syns ett svagt spår av en upptrampad gångstig norrifrån över Nytomtagårdens västra del, ner mot en brunn som nu inte använts på länge. Stigen klipps synlig i gräset sommartid och kallas enligt traditionen för "Ingjals källväg". Ingjal (1783 - 1854) var född i Mangskog och blev änka 1809 efter hemmansägaren Olof Persson på Nytomta. Änkan gifte om sig med Ola Erikssons farfar Olof Ersson (1787 - 1856), som genom giftermålet övertog gården.

Bostadshuset, en röd och rätt så rymlig stuga, låg ett stycke norr om den nuvarande gårdsgränsen. Det var därifrån Ingjal dagligen vandrade för att hämta vatten till hem och boskap. En forsande bäck rann på den tiden - och ända långt in på 1900-talet - ner genom gården och fyllde brunnen med friskt härligt vatten. Ola Erikssons dotter Hanna Eriksson, som blev nära 102 år, fortfor att hämta sitt vatten från brunnen trots att hennes släktingar försett huset med kallt och varmt vatten.

Ingjal och Olof Eriksson fick tre barn. Äldste sonen Erik Olsson (1825 - 1904) övertog Nytomta efter fadern. Han arbetade som snickare och gifte sig med Stina Olsdotter (1821 - 1898) från Bålgård. De fick tillsammans tio barn, varav flera dog i späd ålder. Se Erik Olssons familj. Släkttavla. Av de överlevande barnen var det bara Ola som var född på Nytomta.

Flytten från Nytomta till Haget på 1850-talet

Erik Olsson flyttade i början av 1850-talet med sin familj från Nytomta till det vita hus i Haget som nu är Rackstadmuseets entrébyggnad. Den röda stugan från Nytomta tog han med sig och inrättade som snickarverkstad i Haget. Där fick de sedan så kända möbelsnickarbröderna Ola, Elis, Christian och Karl sina första lärospån.

Den äldste brodern Ola Eriksson gifte sig i sin tur år 1887 med Christina "Kristin" Olsdotter (1865 - 1959) från Väsby i Eda. I nära tio år bodde familjen i Haget med de fyra första barnen Hanna, Ingeborg, Herman och Agnes i ett enda rum, en liten pigkammare innanför köket.

Olas och Christinas barn. Avporträtterade år 1900 av konstnärinnan Ester Almquist, fr. v.: Agnes f. 1895, Hanna f. 1887, Ingeborg f. 1890 och Herman f. 1892.

Christina fick trots sin ungdom försöka ta hand om sin stora sin familj och samtidigt biträda svärmor Stina med mathållningen för hela den skara möbelsnickare och lärlingar som hade sitt arbete i verkstaden.

Åter till Nytomta

Ola Erikssons familj flyttar till Nytomta i slutet av 1800-talet. Mot slutet av fader Eriks liv avstod han så stor del av sin egendom att Ola kunde uppföra ett eget bostadshus med ekonomibyggnader och driva jord- och skogsbruk för sin och familjens försörjning. Huset köpte han 1896 i Gunnarskog för 300 kronor och flyttade det till Nytomta i Taserud. Den obeskrivliga lättnad och glädje Christina kände över att äntligen bli sin egen har hon skildrat i ett brev som ännu finns bevarat.

I det nya hemmet föddes ytterligare två barn, Malin och Kersti. Ola förstärkte ekonomin genom sitt bildhuggeri med betydande arbeten för bl. a. kyrkor och privata institutioner, men man levde ändå i förhållandevis små omständigheter. Ett exempel på Olas arbeten är den väldiga möbeln i Thielska Galleriet, Stockholm, se Lennart Karlssons biografiska material under Bildhuggare Ola Eriksson.

Det ankom på Christina att ha ansvar för barn, hushåll och djur under de primitiva förhållanden som rådde på landsbygden. Ola var något av en drömmare som ofta tänkte mer på himmelens stjärnor eller florans latinska växtnamn än på de praktiska ting som behövde åtgärdas. Barnens tillvaro, så skild från nutidens, utan egentligen mer än livets nödtorft, hindrade inte att deras liv präglades av en positiv livssyn som följde dem livet ut. Arbetsglädje, humor och ett stort intresse för kultur på alla områden fick de med sig från båda föräldrarna.

Bakre raden
fr. v.: Hanna, Ingeborg gift André. Främre raden fr. v.: Agnes, Kersti gift Johansson och Malin gift Eriksson.

Det sägs i Herbert Sjöbergs bok om Rackstadkonstnärerna att Christian Erikssons flytt till Stockholm orsakades av att det i Taserud saknades kvinnliga modeller för hans skulpturer. Men då har han bortsett från Ola Erikssons unga döttrar: Christian Erikssons "Kälkåkerskan" är Hanna från Nytomta, flickan i Stadsparken i Arvika som doppar tån i dammen är Ingeborg, åtminstone håret på den lilla figurinen "Dansa på tå" är Agnes, en kvinnokropp vid en bankportal i Stockholm lär delvis vara Malin.

Också för andra konstnärer som arbetade i Taserud stod Olas döttrar modell. Så t. ex. Hanna när J. A. G. Acke skulle illustrera Zacharias Topelius saga om havskungens vackraste dotter Unda Marina. Unda Marina ligger behagfullt på en brusande havsvåg, men Hanna fick ligga i skogen med huvudet på en sten medan myggorna surrade och stack överallt på hennes nakna kropp.

Hanna förblev ogift. Efter kvalificerad textil utbildning i Stockholm blev hon så småningom vävlärarinna vid Ingesunds Folkhögskola i Arvika. Under större delen av sitt liv bodde hon på Nytomta.

Agnes, som genomlevt år av stora sorger och hårt arbete, sist som husföreståndarinna på en gård i Vittensten, Eda, slog sig till ro i den lilla stugan på Nytomta som ritats av den kände arkitekten Ludvig Mattsson och som ursprungligen varit avsedd till arrendatorsbostad.

När Ola Eriksson avlidit år 1942 och Christina år 1959 bodde dottern Hanna kvar i familjens bostadshus som hon skötte och bevarade med stor pietet liksom gårdens övriga byggnader jämte den gamla gårdsmiljön med träd, blomsterängar och rabatter. När det blev dags för stadsplaneändring med tomtindelning, gatubyggnader och rivning bl. a. av hela ladugårdsbyggnaden på 1970-talet, blev det för mycket för en 90-årig kämpe för det som varit. ­ Hanna gick in i glömskans förvirring och fick tyvärr 1989 sluta sitt liv ovärdigt bland människor starkt märkta av sinnessjukdom i olika former.

Hemmanet Taserud och gården Nytomta i historien

Taserud har under andra hälften av 1900-talet blivit ett med tätorten Arvika sammanhängande villaområde.

Tidigare var Taserud ett hemman vid landsvägen mellan Norge och Karlstad och omnämndes i skrift första gången på 1600-talet. Närmaste hemman i väster var Högvalta och i öster låg kronohemmanet Gate. Tätorten Arvika, på någon kilometers avstånd i söder, bildades i början av 1800-talet på hemmanet Solbergas ägor.

Landsvägen mellan Karlstad och Eda-området vid gränsen mot Norge fick stor betydelse vid 1600-talets mitt då Eda skans anlades för att förhindra dansk-norska anfall från väster. Senare under unionstiden med Norge 1814 - 1905 uppkom benämningen Kungsvägen på de svenska kungarnas färdväg mellan "huvudstäderna" Stockholm - Oslo (Christiania). Namnet har bevarats som gatunamn på den ursprungliga sträckningen genom Taserud.

Hemmanet Taserud uppdelades på 1600-talet i flera gårdar. Nytomta är en av dessa och kan följas i skriftliga källor från och med andra hälften av 1700-talet.

Upp