Hanna Eriksson, mångårig vävlärarinna på Ingesund.

Gårdens folk och historia:
Konstväverskan Hanna Eriksson.

Av Lotta Grundel.
Ur Minnesskriften INGESUNDS FOLKHÖGSKOLA 1956 -­ 1995:

Från en vävstol till en annan

Sedan några år har Ingesunds folkhögskola en kurs ­ Nordiskt ljus ­ med anknytning till arvet från Rackstadkolonin, vars konst förevisas i det nya Rackstadmuseet i Taserud. I anslutning till museet ligger Nytomta, folkhögskolans gamla vävlärarinnas hem, där hennes arv idag förvaltas av en stiftelse.

Hanna Eriksson föddes 21 november 1887, som dotter till Olof (Ola) och Christina. Pappan och hans bröder, Karl, Christian och Elis hade den berömda möbelverkstaden i Taserud. Ola var den som svarade för ornamentbildhuggeriet och startade sedan en egen verksamhet som träbildhuggare på Nytomta. Han gjorde bland annat beställningsarbeten för en rad värmländska kyrkor.

Christina skötte hem och jordbruk och när det fanns tid satte hon sig gärna vid vävstolen. Även Kari ­ syster till Ola ­ var en duktig konstväverska. Så visst fanns det gott påbrå hos Hanna. Även Hannas syskon vävde, men Hanna var den som blev utbildad väverska. Kersti, Hannas lillasyster, berättade att på somrarna sattes det upp flera vävar och bekanta till familjen kom och vävde. När Malin ­ syster till Hanna ­ skuille gifta sig och det skulle vara långbord dukade ute på gården vid Nytomta, fanns det inte så långa dukar som såg likadana ut. Modern satte då upp några vävar och det vävdes både dukar och servetter.

Hannas första kontakt med Västra Värmlands Folkhögskola fick hon 1 november 1909, då hon började som elev i den kvinnliga kursen. Där fick hon undervisning i modersmål, litteraturhistoria, historia, kommunalkunskap, geografi, fysik, hälsolära, välskrivning, sång, räkning, bokföring, huslig ekonomi, slöjd och vävnad.

Nytomta i Taserud, Hanna Erikssons hem.

Hanna blev också invald i elevförbundets styrelse som biträdande sekreterare. Fader Ola var för övrigt suppleant i Folkhögskolans styrelse 1913 - 1936.

Jag tror att Hanna levde efter de ord som styrelseordföranden, apotekare Hjalmar Julin, sa i sitt tal vid kursavslutningen: "Att söka göra ett arbete under glädje och att göra det väl, är en viktig beståndsdel av lyckan. Att arbeta för att höja mänskligheten, att söka hjälpa andra och bringa dem glädje, det är att skapa lycka åt sig själv."

Hanna reste till Stockholm. Hon gick i Gunnar Brunsons vävskola och utbildade sig till gobelängväverska. Härigenom fick hon kontakter inom Hemslöjden, Handarbetets Vänner och med framstående ledare där, såsom Annie Frykholm och Eyvor Fisher. Hon arbetade också på Licium, en textilateljé. Vintern 1912/13 var hon hos Hallström på Björkö i Mälaren, där hon vävde en stor tapet. Det var ett ansträngande arbete, vilket resulterade i att hon överansträngde sina ögon.

Hon omskolade sig och 1920 började hon sin anställning på Västra Värmlands Folkhögskola, som vävlärarinna. Där var hon anställd fram till sin pensionering 1953.

Gamla elever som hade Hanna som lärare i vävning, har berättat att det alltid var trivsamt i vävstugan. Hanna hade alltid tid för alla elever och hennes kunskaper gjorde att elevernas intresse för vävning ökade.

Hanna hade sinne för humor, och det återspeglar sig i en berättelse jag hört om en blå matta. Det vävdes dukar, gardiner och mattor m. m. och en elev som satt vid mattväven fick allas beundran över den klara blå färg hon hade i sin matta. Hanna skrattade alltid när hon berättade att hon lite senare upptäckte att en av hennes blå skyddsrockar var borta. Då förstod hon varifrån den vackra blå färgen i mattan hade kommit.

Hanna var en spänstig dam, hon gick mellan Nytomta och Ingesund. Hon var ofta ute och gick även på sin fritid. En promenad som till Skillingmark och tillbaka var ingen omöjlighet för Hanna ­ ja, en övernattning blev det ju innan hon vände hemåt igen.

Hon var också ute och reste, bland annat med Kerstin Hugo och Barbro Larsson, lärare respektive husmor på Ingesund. De berättade att vart de än kom så fanns det alltid någon som Hanna kände.

De sista åren på Ingesund bodde Hanna tillsammans med sin mamma tidvis på skolan under vinterhalvåret.

Hanna slutade sin tjänstgöring på Ingesund 1953, då hon gick i pension. Hon hade då tjänat skolan i 33 år.

Hanna Eriksson var en av Värmlands främsta gobelängväverskor. Hon fick också en medalj för de inventeringar hon gjorde för Hemslöjden i Värmland.

8 april 1989 avled Hanna. Hon hade då levt ett långt och innehållsrikt liv. I december 1989 bildade Hannas syster Malin en stiftelse ­ Nytomtastiftelsen. Man ville på så sätt bevara gården och konsthantverkstraditionen där. Stiftelsen vill ta fasta på de insatser kvinnorna från Nytomta gjort. Förutom de kvinnor jag har nämnt fanns också Stina ­ dotter till Kari ­ hon med den berömda Taserudsboden i Arvika. De var alla skickliga företrädare för det textila konsthantverket.

På Nytomta bedrivs en textil verksamhet i den vävstuga som nu finns uppförd där. Och med en inriktning på såväl konstnärligt skapande ­ i bildvävar, kuddar och mattor ­ som produktion av bruksvävnader med anknytning till den tradition som fanns på Nytomta.

Jag tror Hanna ler nöjt i sin himmel.

Lotta Grundel